Lite solblekt är minnet av den underbara kvällen på västkusten. En serverad räkmacka i gott sällskap och ljudet av svensk sommar fullbordade stämningen.
Kanske inte den tekniskt bästa bilden, men känslan av att kisa mot solen och se bara halvhyffsat. Och att molnen är inte helt himlatäckande. Det är mitt minne av en sommardag 2016.
Det var en annan känsla och ett annat synsätt förr, då man designade bilar efter, ja var det skönhet? Funktion? Eller helt enkelt det som var praktiskt möjligt att tillverka i många exemplar? Kanske en kombination av de tre.
De hänger i garaget hela vintern (?). Allt för att få känna doften av avgaser och lyssna till motorbuller under några ljumma sommarkvällar. Det är imponerande.
Golfarens värsta fiende jämte vatten, hård vind, högt gräs, små greener, smala fairways, regn, sol, humöret, tiden och allt annat som gör det enkla så oerhört svårt.
Sonen lyckades med ett vackert slag rädda sig ur den så retsamma greenbunkern.
Åh, en humla! Men ack vad den bedrog mig. Det var ju ingen humla alls. Första gången jag stiftade bekantskap med denna lilla gynnare. Humlebagge [Trichius Fasciatus] heter den, fick jag veta via Instagram...
Så gjorde man det. Träffade green på utslaget. Fast den stora belöningen med gårdagens runda var att sällskapet i bollen bakom oss, berömde sonen för hans fina och naturliga sving.